En nermörk, mulen och tidig torsdagsmorgon på Storumans järnvägsstation efter Inlandsbanan:
Det är ganska bistert, 15 grader kallt, men torr och lätt luft. Ingen blåst heller, lugnt och stilla. Rälsbuss 2921 från Sorsele rullar just in och tömmes nästan fullständigt på passagerare och gods, under några sekunder spräckande tystnaden över bangården - skosulsknarr mot den kärva snön, bagagevagnsgnissel och lågmält snack. Sedan lugnar det sig igen. Förarebyte göres här. Studieledaren i avdelning 261, Stig Lindberg, morsar på sin avlösare Östen Nilsson och rapporterar kort om de körda sju milen:
- Litet mera snö norrut i natt, ingen ren i vägen, men fick krångel med kardanen och blev 25 minuter sen. Annars allt bra...

   Medan Lindberg försvinner till stationen för att redovisa biljettkassan från sitt tidiga morgonpass - redan kl. 4.54 lämnade rälsbussen den västerbottniska köldorten Sorsele - kliver Nilsson in i "förarhytten" och ser till att allt är i sin ordning. Där finns den utkvitterade K 16- nyckeln för upplåsningen av växlarna, där finns renpistolen som man aldrig använder - den är alltför opraktisk. Snabbt tittar han igenom tjänstebrev och paket- och ilgodssedlar för gods som skall lämnas av söderut efter tvärbanan till Hällnäs - Umeå. Själv skall han vända i Arvsele och ta rälsbuss 2918 på återfärden. Det är 127 km dit, men det vete sjutton om han hinner så långt. Det gäller att friska på. Litet nervösare än vanligt alltså på dessa trafiksvaga kulturjärnvägar i norr, där nästan uteslutande rälsbussar betjänar persontrafiken - efter paragraf 100, med föraren förenande minst fem tjänster i en. Han inte endast är förare utan även tågbefälhavare, biljettförsäljare, konduktör, tågklarerare på mötesplatser och godsvårdare, allt ofta under pressande förhållanden betingade av klimatiska besvärligheter och intensiv trafikmängd efter rälsbussmått.




Det är 15 minusgrader ute och kyligt och dragigt i förarhytten, där istoppade trasselsuddar inte hjälper mycket. Vi går 20 minuter försenade.

 

   I blixtfart viseras biljetterna - det är blott sju personer med - och så startar   rälsbussen kl. 6.33, nu 20 minuter försenad. Kampen om sekunderna har börjat. Inte stora möjligheter att "äta in" mera än några minuter på de 102 km till Lycksele, som tidtabellsenligt skall avverkas på 2.04 timmar, trots 20 hållplatser efter linjen. Spilltid blir det också för tågklareraruppgifterna. Det är laddat för en hetsig tur på sex timmar - undras - just om det blir en paus över för att slänga i sig en kopp kaffe före återkomsten till Storuman vid 12-tiden?

   Bakom oss försvinner snabbt det lilla rimfrostgnistrande municipalsamhället i en tindrande ljusdröm och övergången till det täta mörkret i storskogen omedelbart därefter kommer som en pinande chock. Under det att rälsbussen morrar som en ilsken hund, sprättar strålkastarna  upp den svarta tvärväggen över spåret. Rörliga skuggor ger liv åt de förbiglidande pelargranarna och kommer dem att likna jättevakter på post eller förhistoriska djurvidunder, när den mjuka snön klumpat ihop sig i de mest underliga formationer. Men snart vänjer man sig vid det oföränderligt ensidiga landskapet: skog, bara skog, emellanåt avbruten av myrar med lavskäggiga nedtryckta träd. Rena rama julkortsidyllen, om det inte varit samma trista vildmark.

   Rälsbussen surrar sövande, passagerarna från Storuman nickar då och då till i sin slummer, när fordonet skallrar över någon gammal, skrovlig rälssträcka, men den som inte får slappna är föraren. På honom ensam vilar ansvaret för allt - för rälsbuss, folk och tågklart de närmaste milen. Där sitter han i hytten med ena näven på dödmansgreppet i läget djupast in, takbelysningen är släckt för att han skall se bättre framåt, på instrumentbrädan ligger klockan, till vänster hänger i en klämma den uppslagna tjänstetidtabellen. Därifrån drar det ruskigt, fast trasselsuddar stoppats in som skydd, och kyligare blir det också efterhand i hytten. Fönsterrutorna isas ner alltmera oaktat varmluftströmmen, snart är det bara en liten tittglugg kvar åt föraren. Genom rimfrostiga läckor vid dörrar och fönster ryker minusgraderna in - vi håller ju nästan snälltågsfart - men litet varmare är det i de båda passagerareavdelningarna. Hur en förare skall klara sig från  infektioner och reumatism är en annan femma. Bättre doningar skulle minsann behövas här vintertid, då kvicksilvret ibland kryper ner till -40 grader och ännu mera.


 

   Någon större inkörning av den förlorade tiden blir det inte, hur än Östen Nilsson plågar motorns 180 hästkrafter. Hållplatserna ligger tätt, tätt och vid nästan varje upptäcker han genom den isimmiga siktrutan några väntande på plattformen - mest skolelever och arbetare på väg till Lycksele, stundom skogsjobbare eller någon sjuk som skall söka specialistvård på Umeå lasarett. Det där plockar sekunder av körtiden: att bromsa in för spaning efter ev. passagerare, så stanna, springa ut och in med gods, stämpla biljetter i biljettmaskinen och kanske växla sista sedeln när motorn accelererat upp i 60 km per timme. Därtill kommer upprepade tåganmälningar till gränsstationerna Storuman och Lycksele med växelomläggningar för möten och förbigång av godståg som extra pålägg, Det blir att arbeta i sprintertakt, spänt och enträget, hela tiden med den surrande tysta frågan: "Är ingenting glömt nu?"


 

   Efter Kattisavan, då gryningsljuset börjat sila ner över skogarna, 7 mil från Storuman, börjar persen på allvar. Det dräller in folk, motorvagnen blir fullsatt och t. o. m. i förarhytten står man tätt. Inte trevligt med dessa "obehöriga" nästan hängande över ryggen på föraren men vad skall man göra de måste ju med. Och värre har det varit förstås, 50 proc. flera passagerare än vad som skulle vara tillåtet. 137 är visst rekordet!

   Till Lycksele kommer vi en kvarts timme sena och femminutersuppehållet ger ingen marginal att stjäla tid på. Det blir som väntat: vårt möte med uppgående rälsbussen flyttas från Arvsele till Arvån. Där vänder Östen Nilsson och tar hand om 2918, som har en stor släpvagn med - postiljon, post och gods i mängder tillbaka men litet passagerare. Det räcker ändå till med arbetsuppgifterna, ty återfärden innebär stopp vid praktiskt taget alla hållplatser för överlämnande och mottagande av post samt il- och resgods. En och annan tung färskvarulåda skall man också hjälpa den kvinnliga platsvakten med. Samma jäkt med tåganmälningar blir det även men fem minuter lyckas vi köra in till Storuman. Då har föraren ändå kunnat svepa i sig sin kaffeslurk och nu slätar han ut de strama ansiktsdragen efter nervspänningen - det är den sköna reaktionen efteråt.

 

Han åker till stallet för översyn och tankning av rälsbussen, redovisar och tågrapporterar, kan sedan kila hemåt och vila några timmar. Ännu är det nämligen inte "kväller'', ty kl. 20.05 blir det att åka med 2773 till Kattisavan och där vända åter till Storuman med 2920 - ankomst först kl. 22.56. Därmed är tur nr 2 av tjänstgöringsperiodens fem fullgjord, i särklass jobbigaste och mest påfrestande turen. Herr arbetsstudieman skulle säkert få ett intressant material på effektivt jobb så nära maximibelastningstoppen det gärna kan bli...

 

   Men Östen Nilsson ömkar inte: - Jag tycker arbetet är trevligt trots allt, det ger omväxling, man får så bra kontakt med folket. Som passagerare är norrlänningarna mycket bra att göra med, de knorrar inte så högljutt som folk söderut, tycker jag. Och här kommer då och då personer som aldrig tidigare, varken sett eller åkt tåg. Ganska roligt att se deras beteende inför detta nya. Det är folk från de små byarna vid norska gränsen. Dom kan köpa cykelbiljett men inte säga till att cykeln skall med rälsbussen och sedan vid framkomsten, då hojen förstås blivit kvar vid avgångsstationen, förvånat förklara: - Ja, men jag har ju cykelbiljett!




Med K 16-nyckeln får rälsbussföraren också lägga om växlar vid möten eller förbigångar, om han kommer först fram. Man hjälps åt för all spara tid, ty tidtabellen är snålt tilltagen.

Av den nya experimentvagnen "622" väntar rälsbussförarna här uppe mycket av. Den har fin fjädring, bättre värmeanordning, inbyggda kläd- och verktygsskåp m, fl. finesser. De ganska nedslitna fordon som mest användes är alltför otäta och har klena fjäderstroppar som ofta går sönder. 15-20 minuter tar ett byte och så börjar förseningscirkusen igen. I rättvisans namn skall dock påpekas att rälsbussmaterialet på 21 trafiksektionen - tack vare befälets förutseende - dock är bättre än på många andra håll, Ett starkt lokalt önskemål är emellertid tillkomsten av en ordentlig plattform i Arvsele, När rälsbussförarna gick med på att vända där, var det på villkoret om att det nuvarande mycket riskabla provisoriet skulle avlägsnas men ännu har intet gjorts.