Kort förhistoria

Den fasta bebyggelsen inom Umeå lappmark, d.v.s. den inre delen av Västerbottens län som idag ligger i landskapet Lappland, inleddes med att en finsk familj flyttade från Kuusamo i finska lappmarken, som då hörde till Västerbottens län, och började bryta mark vid Örträsket. Det var Johan Philipsson Hilduinen med hustru och fyra barn. Detta hände 1678. Dessförinnan fanns i södra Lappland en enda nybyggare, nämligen finnen Nils Andersson i Gafsele som kommit dit 1674.
Hilduinens fullvuxna ungdomar blev bekanta med finska ungdomar i Agnäs som de kom att gifta sig med, och så uppkom inom kort en "syskonby" på fyra grannar i Örträsk. Två bodde vid Näsberget och två på Sandudden.
På 1680-talet hade klockaren Hans Ersson i Sorsele påbörjat en nybygge vid Stensund, och bonden Jon Larsson lämnade Hjuken 1694 och blev nybyggare i Rusksele.
Vid det nya seklets början 1700 fanns alltså sex nybyggare inom Umeå lappmark. Det var det verkliga pionjärerna i "det öde och obrukade landet".
Denna lilla förtrupp utökades under åren 1700-1704 med nybrukare i Knaften, Falträsk, Björksele, Vägsele och Brattfors.
Sedan gjordes tydligen inga nybyggesupptagningar inom detta område under hela 25 år. Det berodde väl till en del på att de många av dom ödelagda hemmanen i kustsocknarna togs över av barn och ingifta släktingar. Det dröjde länge, innan pojkarna i den unga nybyggarfamiljerna i lappmarken hade vuxit upp och blivit myndiga, så att en ny generation kunde söka sig nybyggen.
Mårten Mårtensson från Örträsk blev nybyggare vid Kattisavan 1730. Det var han som gick i strömmen i Umeälven 1732 och drog båten åt Carl von Linné. Johan Johansson d.y. från Knaften började vid Umgransele 1734, och Siksele insynades 1736 av två bondsöner från Umeå socken.
Så kommer 1740-1743 en lång rad upptagningar: Rusele 1740, Vormsele 1740, Luspen 1741, Gäddträsk 1741, Långsele 1741, Ruskträsk 1741, Lomfors 1742 och Bastuträsk 1743.
Kolonisationen var nu i full gång.