Du är här: Startsida / Fotoarkiv / Familjen Sandgren

FAMILJEN SANDGREN
STENSELEVÄGEN 1
Jan Sandgren berättar om sin familj och uppväxt på Luspen 1-96 i Storuman på 1940 och 1950-talet.

Här är det till att vara uppklädda. Farbror Johan kallade mina föräldrar för "nybyggarna" när han såg detta kort. Detta kort är från mina föräldrars första tid i Storuman i mitten av fyrtiotalet och visar min mamma Margit, född 1921, och pappa Helge, född 1918. Mamma kom från Röbäck och pappa från Klabböle. Fotografen är okänd!

När pappa slutade skolan, vid 14 års ålder 1932, började han, i likhet med de flesta andra killar vid den tiden, att jobba för att försörja sig. Han tog arbete på olika cementvarufabriker i umeområdet. Senare fortsatte han med detta uppe i Lycksele. Under året 1943, när många började längta till att andra världskriget skulle sluta, tänkte han, att när kriget väl slutat - och det kunde kanske ta ett par år - så skulle ett uppdämt byggnadsbehov släppas loss. Då tänkte han rida på den byggnadsvågen. Han fick Storuman i tankarna och for upp dit det året. Han lånade 10.000 kr av sin pappa, som var lantbrukare, och startade en cementvarufabrik, som fick heta Storumans Cementvarufabrik.

Han köpte en tomt, en bit utanför samhället, åt Stensele till. Där, i en skogsbacke som var svart som  en kolkällare på natten, mycket mörkare än i samhället där det ändå var kvalificerat glest mellan gatlyktorna, byggdes fabriken, med en tillverkningsyta på 96 kvadratmeter. Den utökades med tiden. Folk hade av förklariga skäl vilja och framåtanda på den tiden. Något liknande skulle jag aldrig ha klarat av att göra.

Det tog några år innan firman gick med vinst, så han var tvungen att syssla med något annat utöver firman för att klara sig. Han tog på sig att göra grunder till hus. Alltså gräva och mura upp husgrunder. En hel del hus i Storuman har tillkommit på detta sätt. Några hus murades helt och hållet med betongblock eller "gråsuggor" som De också kallades, från källaren och upp. Han lejde folk för att utföra jobben. Elon Lindberg var nog en av dem som murade mest åt honom. Grunden till Maltes Livs på Vallnäs kom till på detta sätt. Gråsuggorna och andra cementvaror som behövdes tillverkades på fabriken. Så småningom klarade sig firman utan denna extrasyssla.

Han tog även på sig övervakning av ställverket vid Storhälla. Trakten hade ett mycket svagt elsystem vid denna tid. Det var ett flertal småkraftverk som bidrog till elströmmen. Den i Skarvsjöby var ett av dem. Man fick nog även kraft från en ledning som sökte sig inåt landet från Norrfors gamla kraftstation, den som 1958 dämdes över och ersattes av Stornorrfors kraftverk. Vid åskväder kunde ställverket lägga av och då skulle det startas upp igen. Det gjordes från ställverket. Det blev till att ringa till de olika kraftverken för att få igång dem och skicka ut strömmen på nätet igen. När "Berget" byggdes drogs en kraftledning dit från detta ställverk. Man korsade ledningsgatan när man släpade sig upp till skidstugan. Denna ledning tror jag var ganska prioriterad. Ibland gick säkringar och då fick de bytas. Det var lite större pjäser som satt en bit upp. Man behövde en lång stång för att hantera dem. Ställverket var av den högbyggda typen som var vanliga på den tiden. Vid åskväder eller vid andra tider med täta störningar var pappa tvungen att sova över i en liten stuga för att vara beredd. För att självständigt klara denna syssla utgår jag från att han måste ha fått en hel del instruktioner från kraftbolaget. Det är ju väldigt riskabelt med tanke på den höga spänningen och strömstyrkan. Han höll på med detta en bit in på femtiotalet.

Den första tiden bodde pappa som inneboende hos Ture Bengtsson. Ture var son till Per som var rallare. Ture jobbade som reparatör på lokstallet. Pappa Helge åt i tredjeklassmatsalen på Järnvägshotellet. Det var rusch i Storuman på den tiden. Många kom dit för att jobba. Man byggde bland annat "Berget". Eftersom bostadsbristen var stor hyrde många in sig som inneboende och åt då sina måltider ute på restaurang. Mamma Margit jobbade som telefonist på Umedalen. Så småningom kom även hon upp till Storuman. Då flyttade de till en kåk på Ringvägen där de hyrde på övervåningen. När man kommer från korsningen Blå vägen - Materialvägen och kör mot gamla Sorselevägen, så tar man till höger in på Ringvägen. Där, någonstans vid tredje kåken på vänster hand, var det i alla fall. När jag föddes 1945 bodde vi där.


Fotograf: Helge Sandgren
Luspen 1-96 på Stenselevägen 1. Idag heter tomten Bagaren 2.

När kriget slutade blev det lättare att bygga. Många restriktioner togs bort. Pappa byggde då huset Luspen 1-96, som var namnet på avstyckningen vid Stenselevägen 1. Nu lär den heta Bagaren 2. Det står byggnadsår 1946 i kommunens papper, men jag tror att vi inte flyttade in förrän 1947.

Mycket av byggnadsmaterialet kom från fabriken. Källaren murades upp med 25 cm hålblock och sedan fortsatte man med en yttervägg bestående av 10 cm hålblock, 10 cm mellanrum och så 10 cm hålblock igen. Kramlor mellan. Mellanrummet fylldes med kolstybb som isolering. Bjälkarna för golven var upplagda på den inre murningen för att undvika köldbryggor.

De första åren bodde många SJ:are där. Vi bodde i bottenvåningen där det även fanns två ettor. I den ena bodde målaren Oskar Olofsson ganska länge. Han var från Svärtträsk. Den andra hyrdes ut i omgångar till bland andra skomakardottern Britta Norman, som var växeltelefonist. Med tiden bredde jag och min familj ut oss över hela bottenvåningen.

På den övre våningen fanns det två tvåor. Ett par som bodde där tidigt var Åke och Majken Johansson (senare Björk) med dottern Eva. Åke kom från Gimonäs och Majken från Stensele. Åke jobbade på lokstationen eller lokstallet som alla sa, och Majken på telegrafverkets växel. Åke spelade fotboll och finns med på flera av bilderna från laguppställningarna. De fick även barnen Ulf och Siv. Sedan flyttade de till en villa på Svältåsen. (Vägen heter idag Bergsvägen, red. anmärkning.)

På samma sida (vänster) bodde där ett tag en stationsföreståndare som hette Fällman och lite efter så var det dags för Åke och Karin Blixt. Åke var chef för lokstationen.  Han var från Boden. Karin kom från kusten i Norrbotten.

Mitt emot bodde flera olika SJ-familjer. Lite senare bodde Erold och Ragnhild Texvall där med dottern Eva. Jag tror att Erold kom från Lillselbränna och Ragnhild från Rågoliden. Erold jobbade att tag på pappas cementvarufabrik.

Senare bodde där Bertil Lundberg med fru och en son. Bertil körde lastbil åt pappa. Men han slutade och började jobba åt Sandbergarna i Forsvik. De bor nu i Stensele. Även en som hette Georg Karlberg från Sorsele bodde där ett tag.

Så har vi hamnat överst på tredje våningen. Tidigast jag minns så bodde Jonas och Ann-Mari Fredriksson där. Jag tror att de hade tre barn. Åke, som jag lekte mycket med, Göte som jag knappt minns något av samt en syster, tror jag. Jonas var från Norrdal och jobbade på cementvarufabriken. Jag skulle gärna vilja veta var barnen tog vägen, särskilt Åke.

Judit Hamre, Kurts mamma, bodde i lägenheten ett antal åt på sextiotalet. I ettan mot Shell hade Oskar flyttat in. Senare tror jag att han hyrde hela alltet uppe på trean.

Pappa sålde kåken någon gång i början på åttiotalet. Till vem vet jag inte, men Kurt Hamre har ägt huset ett tag. Sedan har jag inget mer att komma med. Någon kan kanske reda ut ägarlängden efter att pappa sålde huset.

Ett inkommet mejl berättar att det var Lars-Göran Bertilsson, kontorschef på Handelsbanken i Storuman, och hans fru Taina, som också jobbade på banken, som köpte fastigheten av Helge Sandgren. Idag ägs och sköts huset om av Umluspen Fastighets AB som är ett bolag inom den kommunala förvaltningen i Storuman. (Reds. anm.)


Fotograf: Helge Sandgren
Luspen 1-96 sett från  Mannbergs Kafé och Bageri (det som kallades för "Kringlan" på 60-talet).

Detta måste vara ett väldigt tidigt kort. Brandstegen är ännu inte uppsatt. Lägg märke till vedtraven samt vedkapen vid husknuten. Vedeldning var det vanliga på den tiden och man hörde ganska ofta någon som höll på med att kapa ved. Sedermera blev det oljeeldning, någon gång efter mitten av femtiotalet. Pannan fick heta Amanda. När det var dags att lägga in några vedklabbar så gick man ner till Amanda. Det var tider det!
 


Fotograf: Sören Hellqvist
Så här ser fastigheten ut i mars 2009.

 


Helge Sandgren på skidor med sonen Jan i pulkan. Fotografen heter Margit Sandgren.

Stolpen är det intressanta på denna bild. När huset byggdes fanns det fortfarande en del restriktioner. Bland annat så lade elleverantören inte ner en meter för mycket av jordkabel för elmatning till huset. Det var ju brist på metaller. Därför blev det vanlig luftledning nästan ända fram till huset och sedan en stump jordkabel de sista metrarna. Det tog säkert tio år innan pappa fick dem att byta ut luftledningen till jordkabel från en stolpe utanför tomten.


Fotograf: Helge Sandgren
Här är två bilder tagna när vi barn sitter på altantrappan på baksidan av vårt hus. Jag står längst upp till höger på båda bilderna.
 

Längst till höger ser vi min mamma Margit. Fotograf är pappa Helge. Fotot är taget på baksidan av kåken. I bakgrunden bakom vedtraven ser du Mannbergs bageri. Kaffe, konjak och lite nybakt kanske... Det lilla unga ansikte som sticker upp mellan Åke Johansson (Björk) och Jonas Fredriksson är inte identifierat ännu.
 


Fotograf: Jan Sandgren

Detta fritidshus köpte pappa någon gång i början av 1960-talet. Huset var nedmonterat och låg någonstans i Norrberg på den tomt där huset hade stått. Tomten, som den skulle sättas på, köptes av Emil och Ajna Fredriksson, som bodde i Gilliluokt. När den sattes upp i där sänktes den från ett och ett halvt plan till ett plus att fönstren ändrades. Jag har för mig att en av snickarna som satte upp den var Olle Lindberg från Långsjöby. Han körde en svart Peugeot från femtiotalet.

Den såldes på andra hälften av åttiotalet till två personer från Stenseletrakten. En av dem hette Christer Johansson och den andre var från Finland (denne avled senare).
 


Fotograf: Christer Johansson

Här är ett bild på stugan anno 2013. Christer Johansson, som numera återfinns i Storumans kommun, bor här med sin familj idag.
 


Fotograf: Jan Sandgren

Alldeles bredvid fanns redan en liten stuga som vi fantiserade mycket kring. Tänk så bra den skulle bli om den någon gång blev iordningställd. Det blev den aldrig under den tid som mina föräldrar hade kvar stugan. Nu lär en dotter till Rulle Olofsson som bor i Kaskeluokt ha den.
Det skulle vara kul om någon som har foton på de två stugorna kunde sända in dem till denna hemsida så att man kan se hur de ser ut idag.
Eftersom tomten var en strandtomt var det tillåtet att fiska med fem nät samt även att uttra. Årskort köptes i Kaskeluokt hos några som jag har glömt namnet på. Jag gillade att uttra. Det var väldigt rogivande. Man satt och smågafflade under rodden och löste av varandra när roddaren blev less. Att vittja uttern blev betydligt enklare när man snabbt hade insett att det funkade bättre om man hakade fast flugan (jag tror att det var tolv stycken på linan) först på vindan, före tafsinfästningen kom. Vinsten av detta inhöstade man när linan skulle ut igen för då gick infästningen ut före flugan och inte tvärt om för då var det omöjligt att veta vilken fluga som var i tur att hakas av. Efter den insikten undergick språket i båten en genomgripande hyfsning.
 

REPORTAGE: JAN SANDGREN, VÄRÖBACKA.
 

 
© Storumansajten.se