STORUMAN - EN STOR INLANDSKOMMUN I LANDSKAPET LAPPLAND - VÄSTERBOTTENS LÄN
Du är här:
Tips om du använder dator med muspekare: Sätt pekaren på respektive ansikte så ser du kompletterande information.
Denna sida behandlar det stora brobygget där Inlandsbanan passerar Umeälven strax utanför Storuman. Bron finns dokumenterad i Statens Järnvägars publikationer och tekniska utredningar, bland annat i 1929 års utredning nr 6, med titeln:
Teknisk-Ekonomisk redogörelse för anläggandet av Inlandsbanan, delen Volgsjön (Vilhelmina) - Storuman.
I dessa och liknande redogörelser, som SJ gav ut för olika bandelar, förekommer vanligtvis beskrivningar av samtliga broar längs sträckan. Ofta är dessa relativt kortfattade, men vid större broanläggningar – som denna – ges mer utförliga skildringar. Tyngdpunkten ligger vanligtvis på de tekniska och praktiska utmaningar som uppstod vid anläggandet av landfästen och bropelare, vilka ofta uppfördes i svår terräng och i starka forsar. Däremot avslutas beskrivningarna ofta med endast några få meningar om själva broöverbyggnaden och montagearbetet. Information om hur fackverken restes är i regel knapphändig, och bildmaterialet mycket begränsat. Detta är en brist, särskilt i vår tid då många äldre broar kräver underhåll, förstärkning eller restaurering. För att korrekt kunna bedöma skador och konstruktioner på äldre fackverksbroar krävs god kunskap om hur de ursprungligen uppfördes. Syftet med denna dokumentation är därför att samla och tillgängliggöra fakta om järnvägsbroarna längs Inlandsbanan, med särskilt fokus på broarna i området kring Storuman.
Järnvägsbron över Umeälven – sten, järn och envis ingenjörskonst
Järnvägsbron över Umeälven är ett tydligt exempel på hur tidigt 1900-talets brobyggare anpassade sina konstruktioner efter naturens villkor. Bron uppfördes i en forssträcka mellan två djupa sel, där både vattenföring, isgång och svårbedömda grundförhållanden ställde höga krav på planering och utförande. Redan i projekteringsskedet stod det klart att bron måste ges en varierad spannindelning. Den djupaste fåran löper närmare den vänstra stranden, vilket gjorde det nödvändigt att där anordna ett större huvudspann för att säkerställa fri vattenföring och underlätta flottning. Samtidigt var tillgången på god byggnadssten i området mycket god, medan järn var dyrt under åren efter första världskriget. Resultatet blev en kombinerad konstruktion där huvudspannet utfördes i järn, medan sidospannen murades som valv av naturlig sten i cementbruk.
Svåra grundförhållanden
Broplatsens geologi var långt ifrån enhetlig. Den högra stranden bestod av fast berg i dagen, som i form av en flack berghäll sträckte sig snett under älven. Denna berghäll visade sig vara av mycket god kvalitet och erbjöd utmärkta möjligheter för grundläggning av brostöd. På den vänstra stranden var förhållandena mer besvärliga. Där täcktes älvbotten av mäktiga lager bummelsten, under vilka man fann grusblandad hård pinnmo som i sin tur vilade på ett lager mycket lös, uppslammad finfördelad pinnmo. Fast bärande mark nåddes först cirka fyra meter under markytan. När grundläggningsarbetena för pelaren vid den vänstra stranden inleddes i januari 1919 stod det klart att ett stenvalv på denna plats skulle bli både kostsamt och tekniskt riskfyllt. Dessutom skulle den långa grundmuren komma betänkligt nära den djupa älvfåran. Därför fattades beslut om att det norra sidospannet i stället skulle utföras med järnöverbyggnad, enligt ett tidigare framtaget alternativförslag.
Byggnadsarbetet 1918–1923
Stenuttagningen påbörjades redan i september 1918. Under våren 1919 färdigställdes grund- och koppmurar för pelare och landfästen vid den vänstra stranden, uppförda av granit i cementbruk och noggrant kringfyllda med sten. Under sommaren samma år bedrevs stenuttagning för de södra sidospannen. Dessa kunde grundläggas direkt på berggrunden efter pallsprängning och avjämning, vilket kraftigt förenklade arbetet. Det ovanligt låga vattenståndet var till stor hjälp och möjliggjorde grundläggning dels på torrlagd botten, dels inom låga fångdammar. Murningsarbetena utfördes vintertid inom varmhus upp till valvens anfang. För att undvika kostnaderna för uppvärmda valvställningar sköts själva valvslagningen upp till sommaren 1920. Samtliga murarbeten var färdigställda i oktober samma år.
Noggrant utförda stenvalv
Valvstommarna restes på ekklotsar inpassade i sanddosor, vilket gjorde rivningen av ställningarna enklare. Valvslagningen skedde symmetriskt från anfangen, och för att undvika deformationer belastades stommarna med sten vid hjässan under arbetets gång. Fogarna vid vederlagen lämnades öppna tills valven var helt färdigmurade, varefter de fylldes med cementbruk. För murningen användes en dubbel travers, som gjorde det möjligt att lägga varje sten exakt på plats utan kantring eller tidskrävande handarbete. Valvens och sidomurarnas innersidor jämnades och stålslipades och beströks därefter två gånger med asfaltmastix som skydd mot vatteninträngning. I påmurningen över den mellersta pelaren anlades en genomgående fog, fylld med asfaltmastix tillsatt med en mindre mängd cement.
Transporter och järnöverbyggnad
För att klara materialtransporterna uppfördes hösten 1919 en provisorisk transportbro över älven, hela 175 meter lång. Den revs före vårfloden 1920, när alla transporter var avslutade. Järnöverbyggnaden till huvudspannet tillverkades av svenskt material och levererades av J.C. Peterséns Mekaniska Verkstads Aktiebolag i Trelleborg. Monteringen skedde under perioden januari till mars 1923 med hjälp av fasta nitställningar av trä, uppförda av Statens Järnvägar. När bron stod färdig hade man skapat en robust och väl avvägd konstruktion där sten och järn samverkade, anpassad efter både älvens krafter och tidens ekonomiska realiteter.
Ett gammalt vykort som visar järnvägsbron över Umeälven.
– Originalet till denna bild fick jag låna av Fritjof Fanberg, känd i Storuman lite längre tillbaks, skriver Jan Sandgren.
– Fritjof var gammal järnvägare, fortsätter Jan. Bland annat var han med om elektrifieringen av Västkustbanan. Det var någon gång på fyrtiotalet och då bodde han i Åskloster, en knapp mil från Bua där jag bor. När jag fick låna kortet bodde han i Umeå (1971). Fotografen Carl-Oskar Nilsson har kopierat det.
Bilden visar broläget för inlandsbanans passage av Umeälven strax söder om Storuman. Det 62 meter (teoretisk spännvidd, fri spännvidd är 59,8 m) långa fackverksspannet är ännu inte uppsatt. Däremot är man klar med de två stenvalven på två gånger 16,7 meter fri spännvidd som är slagna över en grundare högvattendel av älvfåran. Till höger kan man också se den pelare (mellanstöd) som står i skarven mellan fackverksspannet och plåtbalksspannet på 14,3 m fri spännvidd som landar på storumansidan.
Kikar man lite mer på bilden så ser man att bankfyllningen söderifrån ännu inte är kompletterad ända fram till stenvalven. Detta är ju något som man inte kan göra förrän man är klar med stödvingarna som ska hindra att delar av banken rasar ut i älven.
När är då bilden tagen? I en Teknisk-ekonomisk redogörelse för anläggandet av inlandsbanan, delen Volgsjön (Vilhelmina) - Storuman, finner man att de två valven var helt klara i oktober 1920. Nästa steg är att titta på när rälsläggningen var
framme vid broläget. För att få fram delarna till fackverket, som sattes upp under januari -mars 1923, var detta nödvändigt. Om jag tyder
diagrammet för rälsläggningen rätt var man framme vid broläget någon gång i november 1922.
Man kan tro att det är ganska hyggligt med vatten i älven, i varje fall om man jämför med STF:s bild på bron, så en hygglig gissning är att kortet är taget någon av somrarna 1921/22. STF:s bild kan inte vara tagen mycket senare, kolla de fyra små träden längst ut på udden som syns tydligt på bilderna ovan.
Personerna vi ser på bilden är bland andra Berta Uppenberg och en som heter Widerström.
Bilden är tagen vid broläget där Inlandsbanan korsar Umeälven strax söder om Storuman.
– Jag fick låna detta fotografi av Filip och Georg Stenvall och Carl-Oskar Nilsson har sedan kopierat den, berättar Jan Sandgren.
Bilden visar brobygget i ett ganska tidigt skede medan man håller på med stenarbetena för valvbron över den relativt grunda högvattendelen av broläget. Först ser man den del som bildar anfang där de två valven möts, det finns motsvarande lutande del på baksidan för det andra valvet. Man ser var det är om man kollar noga på bilden där bron ännu inte har fått sitt fackverksspann.
Bortanför, innanför "varmhuset", håller man på med den del som bildar avslutning på stenvalvsbron och som ska bilda upplag för hitre änden på fackverket (kolla den andra bilden igen). Bakom skymtar den redan färdiga mellanpelaren som bildar upplag där fackverket och plåtbalksdelen möts. På storumansidan verkar man ännu inte ha påbörjat det norra landfästet där plåtspannet landar.
Bortanför, innanför "varmhuset", håller man på med den del som bildar avslutning på stenvalvsbron och som ska bilda upplag för hitre änden på fackverket (kolla den andra bilden igen). Bakom skymtar den redan färdiga mellanpelaren som bildar upplag där fackverket och plåtbalksdelen möts. På storumansidan verkar man ännu inte ha påbörjat det norra landfästet där plåtspannet landar.
För att underlätta arbetet har man byggt en liten 600-mm decauvillebana där man kan rulla fram trallor med de bastanta stenbumlingarna på. Lyfter gör man med anordningen i mitten.
När sedan valven ska slås måste man, i vanlig ordning, bygga ställningar som håller valven uppe innan slutstenen, överst, är på plats. Gardisterna överst är avsedda som fästen för räckena. När fackverksspannet ska sättas upp måste det också vila på ställningar, ofta uppsatta i vildaste forsen.
Enligt Georg Stenvall är bilden från vårvintern 1920. Detta bör stämma då en konsultation av beskrivningen av banbygget visar att man var klar med murningsarbetena för valven i oktober 1920.
Ett foto av järnvägsbron från 2006.
När det finns överskott på el från vind- och kärnkraft är elpriset lågt. Då väljer Vattenfall AB att stänga turbinerna för att undvika onödigt slitage. Då flödar Umeälven via Forsnacken i den gamla fåran och det är en vacker syn, framförallt för de turister som passerar landsvägsbron nedströms och ser något annat än en torrlagd stenig fåra.
Samtidigt måste Storumansjöns nivå hållas inom tillåtna gränser, så vid höga inflöden släpps vatten genom dammluckorna vid Forsnacken i stället.
Vattenkraften sparas till när elen verkligen behövs.