Här tar vi oss tillbaka till Storumans järnvägsstation år 1965 – en tid då järnvägen fortfarande var den stora pulsådern genom inlandet. På bilden råder full aktivitet på perrongen. Resenärer, många med stora ryggsäckar och rullar med tält eller skidutrustning, trängs mellan tågen. Kanske på väg mot fjällvärlden, värnplikten eller bara vidare ut i landet. Till vänster syns en klassisk rälsbuss av modell X9, och till höger ett större SJ-lok. Det är vinter, marken är täckt av snö, men stämningen verkar varm – folk samtalar, organiserar packning och förbereder sig för avfärd. En ensam unge i stickad mössa står och betraktar allt som händer, kanske väntandes på någon eller bara fascinerad av det myller som förr var så vanligt vid stationen. Fotograf okänd – men ögonblicket är tidlöst.
På bilden längst ner på sidan, som är en delförstoring, kan du titta lite närmare på stinsen och de som finns närmast kameran.

Av Jan Sandgren

T43-loket till höger om motorvagnen byggdes i 50 exemplar mellan 1961 och 1963. Med dieselloken kunde man ställa av ångloken, som ”konserverades” och placerades i långa plåtskjul utefter linjerna – redo att tas fram vid behov. Dieselloken var enkla att hantera. De krävde bara en man i hytten och det var bara att tanka. Ångloken var något helt annat. Där behövdes minst två man: förare och eldare. Under kriget, när kol var en bristvara, eldade man med ved. Då krävdes ytterligare folk – bland annat vedlämpare på tendern, ett dragigt och tungt jobb. Eldstäder byggdes om, träd fälldes och veden apterades för loktjänst. Även kolhanteringen var omständlig, med lagring, kolbryggor och lastning. Ångloken krävde ständig passning. Fyrarna måste hållas vid liv så att loken var klara när de skulle ut. Under andra världskrigets stränga kyla räckte inte lokstallarna till. Lok och personvagnar fick stå ute, och personalen kämpade för att hålla ledningarna från att frysa. Ett lok fick då stå och mata ånga genom vagnarnas ångledningar. Allt detta krävde stort kunnande och mycket folk. Det är inte bara att kliva på ett ånglok och dra iväg – och det är inte konstigt att det fanns så många järnvägare i Storuman.

Storuman betraktades länge som en strategiskt viktig järnvägsknut i Västerbottens inland. Läget vid anslutningen mellan Inlandsbanan och Tvärbanan mot Lycksele och vidare mot kusten gjorde orten till en central omlastningspunkt. Här hanterades persontrafik, timmer, livsmedel och post, och stationen sysselsatte många Storumansbor genom bangård, verkstäder och godsmagasin. Järnvägens betydelse bidrog starkt till att samhället växte och utvecklades under 1900-talet.
Till höger går en stins i SJ-uniform. Det är Östen Boman från Storuman som bär på en signalskiva (signalspade) för att så småningom ge motorvagnsföraren klartecken att påbörja resan.