STORUMAN - EN STOR INLANDSKOMMUN I LANDSKAPET LAPPLAND - VÄSTERBOTTENS LÄN


Du är här:


STENSELE SOCKEN 1741 - 1860

Uppdaterad 2024.01.07

INLEDNING

Detta är en sammanställning av de äldsta byarna i Stensele socken. Materialet är till största del hämtat ur Ossian Egerbladhs bok "Stensele 1741-1860", som ingår i serien "Ur lappmarkens bebyggelsehistoria". Den gavs ut 1972 som del 10 av 12 på bokförlaget Björken i Umeå. Första delen gavs ut 1963.

Fotnot; Ossian Egerbladh, född 1897, var en framstående släktforskare. Han har givit ut ett stort antal böcker med material om kolonisationen i lappmarken. Han var dessutom far till den kända pianovirtuosen Berndt Egerbladh, född 1932 i Transtrand, som liksom sin far inte finns kvar  i livet. Ossian dog 1978 och sonen Berndt dog 2004.

En annan källa är boken "Från obygd till tätort". Utgiven 1964. Tryckt på Storumans Tryckeri.I redaktionen satt Gottfrid Sjöberg, Konrad Pettersson, Bror Hansson och Brita Sjöberg.


Uppdaterad 2024.01.07



KORT FÖRHISTORIA

Den fasta bebyggelsen inom Umeå lappmark, d.v.s. den inre delen av Västerbottens län som idag ligger i landskapet Lappland, inleddes med att en finsk familj flyttade från Kuusamo i finska lappmarken, som då hörde till Västerbottens län, och började bryta mark vid Örträsket. Det var Johan Philipsson Hilduinen med hustru och fyra barn. Detta hände 1678. Dessförinnan fanns i södra Lappland en enda nybyggare, nämligen finnen Nils Andersson i Gafsele som kommit dit 1674.
Hilduinens fullvuxna ungdomar blev bekanta med finska ungdomar i Agnäs som de kom att gifta sig med, och så uppkom inom kort en "syskonby" på fyra grannar i Örträsk. Två bodde vid Näsberget och två på Sandudden.
På 1680-talet hade klockaren Hans Ersson i Sorsele påbörjat en nybygge vid Stensund, och bonden Jon Larsson lämnade Hjuken 1694 och blev nybyggare i Rusksele.
Vid det nya seklets början 1700 fanns alltså sex nybyggare inom Umeå lappmark. Det var det verkliga pionjärerna i "det öde och obrukade landet".
Denna lilla förtrupp utökades under åren 1700-1704 med nybrukare i Knaften, Falträsk, Björksele, Vägsele och Brattfors.
Sedan gjordes tydligen inga nybyggesupptagningar inom detta område under hela 25 år. Det berodde väl till en del på att de många av de ödelagda hemmanen i kustsocknarna togs över av barn och ingifta släktingar. Det dröjde länge, innan pojkarna i den unga nybyggarfamiljerna i lappmarken hade vuxit upp och blivit myndiga, så att en ny generation kunde söka sig nybyggen.
Mårten Mårtensson från Örträsk blev nybyggare vid Kattisavan 1730. Det var han som gick i strömmen i Umeälven 1732 och drog båten åt Carl von Linné. Johan Johansson d.y. från Knaften började vid Umgransele 1734, och Siksele insynades 1736 av två bondsöner från Umeå socken.
Så kommer 1740-1743 en lång rad upptagningar: Rusele 1740, Vormsele 1740, Luspen 1741, Gäddträsk 1741, Långsele 1741, Ruskträsk 1741, Lomfors 1742 och Bastuträsk 1743. Kolonisationen var nu i full gång.


DE FÖRSTA NYBYGGARNA VID LUSPEN

Då regleringen av sjön Storuman blev aktuell i början av 1950-talet, beslöt riksantikvarieämbetet, att de fornfynd som gjorts vid Storumansjön i samband med utgrävningar, skulle tillvaratagas och om möjligt tidsbestämmas. Det blev då klarlagt att  det hade funnits människor i trakten av Luspen redan under yngre stenåldern som började 4000 år före Kristus. Fynd av bronsföremål och välbearbetade stenredskap visar, att bebyggelsen fortgått under yngre järnåldern som varade fram till ca. 500 år före Kristus och sedan under Vikingatiden som anses har varit från 793 till 1066 år efter Kristus.
Fornfynd från långt senare tid, visar att lapparna under nyare tid vistats vid dessa sedan forntiden bebodda stränder. Man har hittat ett lapskt dräktsmide och en björngrav. Man har dock ej kunnat visa på något samband mellan det fiskar- och jägarfolk, som bebodde dessa områden under stenåldern, och de lappar som sedermera blev det allenarådande folket i dessa otillgängliga skogs- och fjälltrakter ända i på 1700-talet.

Första nybyggaren i Luspen vid "Stor-Uma" kom från Knaften i Lycksele socken. Han hette Erik Johansson, var född 1702  och var son till kyrkvärden Johan Johansson Hilduinen (född 1658 i Finland), som kom från Örträsk.  Pappan dog 1718 i Knaften Lycksele. Erik hade en storebror, Johan Johansson (1699-1770), och en yngre syster, Elisabeth Johansdotter (1692-1776). Mamman, som nu blev änka, hette Anna (född 1662 i Finland och död 1720 i Gransele Lycksele). Erik blev myndig 1723 och tog över nybygget i Knaften, där hans far hade bott sen 1701 och fram till sin död 1718. Brodern Johan gifte sig med finnen Johan Mattssons dotter Elisabet Elsa Johansdotter (1692-1788) i Bastuträsk, Nordmaling och bosatte sig där fram till 1734. Därefter blev han nybyggare vid Umgranselet.
Erik gifte sig den 21/9 1723 med Anna Simonsdotter, född 1690 i Wörå, i finska Österbotten. Hon dog år 1760 i Luspen, Stensele.

Erik Johansson var inte speciellt intresserad av jordbruk. Han hade bara 17 kappland jord som han brukade. Hans granne, Erik Ersson som var en mycket "bräcklig" person, hade 42 kappland. Erik tyckte mer om att vara ute i naturen. Fiske och jakt var hans stora intressen. Innan han lämnade Knaften, hade han flera gånger varit åtalad för olaga jakt och fiske. Det var därför han vid 40 år ålder flyttade till Luspen där han hade förnämliga fiskevatten och jaktmarker inpå knutarna.

Kyrkoherde Pehr Högström berättar om fattiga nybyggare i lappmarken:
"Merendels hafwa sådana satt sig ned i Lapmarken som warit så utfattige, at de omöjeligen kunnat komma sig före. En sådan såg jag år 1741 begifwa sig med hustru och barn ifrån Lycksele til stor-Uma 12 mil op til Fjällen och satte bo i wilda ödemarken. Då han reste opföre hade han wäl med sig några Kor, men egde ej en skeppa säd at begynna med. Han bärgde dock en tid lifwet med mjölk och fisk."

Det är Erik Johansson från Knaften som Högström berättar om. Till Storuman har alls ingen annan än Erik Johansson och hans familj flyttat från Lycksele vid den här tiden. Erik och hans fru Anna fick 5 barn. Johan född 1724, Elisabet född 1729, Simon född 1731, Esaias född 1734 och Philippus född 1737. Först 40 år senare kommer nästa flyttande familj. Det är Hans Jacobsson med hustru och barn, men de kommer från Degerfors (Vindeln/Hällnäs).

Erik Johansson hade givetvis skaffat sig landshövdingens tillstånd, innan han byggde stuga vid Storuman, vilket han måste ha gjort 1740 eller tidigare. Insyning av Luspens nybygge verkställdes säkerligen 1741. Inom lappmarken sammanfaller nästan alltid nedsättningsår och insyningsår. Syneinstrumentet borde normalt ha införts i domboken 1742 men finns inte där. En förklaring därtill har vi måhända i följande anteckning i häradsrättens protokoll för 1742: "Den 11 och 12 Jan. war så stark köld, att ingen penna kunde föras, medelst thet att blecket icke hölt sig ofrusit".

Man kan utgå ifrån att Erik Johansson hade tillstånd att slå sig ner vid Luspen, annars skulle nog länsman eller någon skattelapp mycket snart ha anmält honom för myndigheterna. I stället fick "Nybyggaren Erik Johansson wid Stor Uhman" häradsrättens förtroende 1748 att som extra nämndeman tillsammans med länsmannen förrätta syn och beskrivning av det nybygge som kateketen Anders Pehrsson i Sorsele ville upptaga vid Olselet söder om Sorsele kapell.

Det finns nedskrivet i en del böcker att den förste nybyggaren vid sjön Storuman hette Simon Petter Ersson. Men det stämmer inte, för när Erik Johansson 1741 flyttade från Knaften till Luspen, var hans son Petrus endast 10 år gammal, och då kunde väl inte han bli nybyggare vid Luspen före sin far.

Simon Petrus (Eriks son född 1731) gifte sig med Magdalena (Malin) Mårtensdotter från Rusele den 23 april 1753. Men hon hann aldrig komma till Luspen eftersom hon var krasslig och dog redan året därpå. Den 7 april 1754 sålde Simon Petrus sin fjärdedel av Resele nybygge för 120 daler kopparmynt åt sin svåger Israel Andersson från Åmsele. Simon Petrus gifte om sig med Anna Olofsdotter. Simons mamma dog 1760, och han övertog då nybygget efter sin far. Odlad jord hade då funnits i Luspen i 20 år.

JOHAN THOMASSON I BASTUTRÄSK

Bastuträsket (Gunnarn) och en massa andra fiskevatten inom Umeå lappmark var väl kända fiskeparadis som umebönderna utnyttjade långt innan någon bebyggelse kom till stånd i dessa trakter. I 1553 års skattelängd omtalas storbonden Joen Gullesson i Granön som hade 16 kor. Han fiskade i Åskilljan, Bastuträsket, Mörtträsket och Skarvsjön. För detta betalade han det året två lispund och åtta skålpund torra gäddor samt tolv skålpund sik.
Förste nybyggare i Bastuträsk blev nybyggarlappen Johan Thomasson, som var gift med Mårten Mårtenssons dotter Catarina. Hon var född i Bredträsk 1711. De gifte sig i Arjeplog 9 april 1738. Johan var född 1716 i Granbyn, Skellefteå. Han hade 1743 fått landshövdingens tillstånd att bosätta sig som nybyggare. Han hade förmodligen redan året innan börjat svedja och bryta mark vid Stora "Badstuguträsket".
De fick många barn fast fattigdomen var stor. De två äldsta barnen Maria och Mårten, var så hungriga att de stulit ost, torrfisk och mjölk av lappen Mårten Nilsson. I juni 1760 hölls det ting i Röbäcks gästgivargård. Men det handlade då inte om matstölden. Det var nämligen så att Johan och hans dotter Maria (född 1739) skulle rannsakas för att de hade haft olovligt umgänge med varandra. Maria hade frivilligt erkänt att detta hade hänt vid två tillfällen. Häradshövding Furtenbach, som skulle hålla förhör med dessa brottslingar, såg till att slippa ta sig ända upp till Lycksele för att hålla förhör. Istället fick Johan och Maria gå de 20 milen från Bastuträsk ned till Röbäck. Johan erkände han också. Urtima tingrätten dömde efterlagens bokstav. Johan Thomasson skulle halshuggas och steglas. Maria skulle också halshuggas och sedan brännas på bål. Men hovrätten upphävde tydligen dödsdomarna. Vilket straff Maria fick i stället är inte känt men troligen fick hon "slita ris" vid "tingsstugudörren". Hon blev längre fram en duktig bondmora i Lögdasund. Hon dog 1809.
Johan Thomasson köpte nya vadmalskläder på kredit av handelsman Avander i Umeå, då han skulle föras till fästningsarbete i Kalmar. Han hade dömts till livstids straffarbete. Sedermera förflyttades han till Marstrands fästning på Bohuskusten där han dog 1770.


BEBYGGELSENS UPPKOMST OCH UTVECKLING I STENSELE SOCKEN

De datum, namn och den historik som beskrivs här är mestadels hämtat ur Ossian Egerbladhs bok STENSELE 1741-1860. Om det är så att du sitter inne med uppgifter och/eller berättelser som antingen styrker/dementerar eller kompletterar de data som Ossian fått fram genom olika arkiv, hör gärna av dig till redaktionen.


I texten förekommer gamla längdmått, ytmått och gamla penningar.
Vill du veta mera KLICKA HÄR!

(Öppnas i nytt fönster!)


Som du kommer att märka så är det ganska rörigt med alla de namn som förekommer bland de första nybyggarna. Det var vanligt förr att Nils pojke tog eller fick efternamnet Nilsson och att dottern fick namnet Nilsdotter. Namnet Per kunde ibland stavas Pehr. Persson blev Pehrsson och eftersom många var dåliga på att skriva och stava rätt så kunde P trilla bort och Pehrsson blev helt plötsligt Ehrsson. Det var också vanligt att förste sonen fick samma förnamn som fadern. Det gör att när man försöker följa en generation till nästa, så blir det lätt att man blandar ihop vem som är vem. Det var också vanligt att en barn fick samma förnamn som ett äldre syskon som hade avlidit i tidig ålder.



STARTSIDAN       FOTOARKIVET       TILL TOPPEN


All rights reserved ©       www.storumansajten.se